Den platta paddan

Vissa saker förtjänar att bli nedskrivna, andra inte. Döm själva.

Att växa upp i ett bostadsområde med jämnåriga runt sig hela tiden är himmel och helvete, föränderlighet och stabilitet. En del saker verkar vara likadana hur länge som helst men de små förändringarna är där fast vi inte märker dem. De smyger i granhäckarna och gömmer sig bakom bilarna.
Utanför vårat hus fanns det en parkering och precis bredvid parkeringen en allmänning med vinbärsbuskar, den naturliga samlingsplatsen för oss på kvällar efter middagen och under lediga dagar. Här träffade man de kompisar man egentligen inte var kompis med, de man aldrig skulle ringa men som man bodde nära och hade känt i ungefär hela sitt liv. Vi som så lätt kunde spridas för vinden men aldrig kommer att glömma varandras efternamn.

En sensommar låg det en överkörd padda på parkeringen. Den såg ut som en platt jordkocka med bruna löv fastkletade på om man inte tittade mer noggrant. Då kunde man se konturerna av en ganska stor padda, som hade blivit helt platt. Benen spretade ut åt bägge håll från magkroppen som var nästan helt rund.
Den här paddan låg där i flera veckor. Vi visste ju att den var där, sparkade runt den då och då. Ett tag var den försvunnen men den återfanns. Då låg den på gräsmattan och hade väl legat där lite kamouflerad. Det var egentligen ingen som tänkte på att den var där, men alla visste det. Ibland pratade vi om det, sa att det var äckligt fast ingen egentligen tyckte det. Killarna försökte alltid skrämma tjejerna som naturligtvis låtsades bli rädda för samma padda som de oförskräckt stått och petat på en halvtimma tidigare.
Så var det någon som parkerade en husvagn på gräsmattan. Antagligen någon granne som vi ändå inte tyckte om som skulle åka på husvagnssemester. Kanske till någon exotisk plats som Motala eller Jönköping. Lite lagom långt. Hur som helst stod vagnen där, nytvättad och förberedd.
En kväll när vi hade kommit hem från skolan och ätit vår middag möttes vi vid vinbärsbuskarna. Antagligen hade vi inget bättre för oss och kvällen var varm. Det var aldrig så att man behövde säga till någon att man skulle vara där, det var bara att gå ut och se om det dök upp någon. Gjorde det inte det kunde man alltid äta vinbär för sig själv. Av ingen anledning alls började vi kasta den platta paddan på varandra. Det var väl det vanliga ungefär. Tills någon kastade paddan för högt och den landade på taket till husvagnen. Vi skrattade naturligtvis mycket åt att de grannar vi ändå inte tyckte om som skulle på semester i husvagnen skulle ha en överkörd padda på taket. De skulle aldrig veta hur äckligt det var.
Vi såg aldrig paddan igen. Antagligen ramlade den av husvagnstaket så fort de kommit ut på femtiosträckan 150 meter bort, långt utanför den delen av vår värld där platta paddor fick plats.