Saknad

Jag saknar verkligen, verkligen att rida. Det sitter som en värk i kroppen just nu och jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra åt det.
Jag saknar hästarna på ridskolan, jag saknar Maja, Robin, Östen, Joppe, Paciono, Tilly, Czarisma och Favoritica. Robin, Tilly och Czarisma åtminstone galopperar på de evigt gröna ängarna. Naturligtvis saknar jag Miramis, men han står i särklass och är värd ett större ord än "saknad" från min sida. Jag saknar människorna också, alla. Jag saknar det som var och det som hände för 5-10-15 år sedan. Jag saknar att snacka skit på klubbis, jag saknar att mocka och prata, jag saknar att bära vatten, jag saknar att kratsa hovar, jag saknar att rykta, jag saknar doften av solvarm häst, jag saknar man som fastnar under naglarna, jag saknar sorgekanter av stöv under naglarna, jag saknar en varm mule som andas på mig, jag saknar att vara så skitig som man bara kan bli efter en dag i stallet. Jag saknar allt, jag kan till och med se tillbaka på den julaftonsmorgonen då alla vattenledningar hade frusit på hela ridskolan med saknad. Det var 25 grader kallt och vi fick smälta snö.
Jag saknar själva ridningen. Jag saknar att sitta upp och reflexmässigt räta på ryggen när jag kommit upp i sadeln, jag saknar att länga och korta stigläder, jag saknar känslan av tyglar mellan ring- och lillfingret, jag saknar att skänkla, jag saknar känslan när hästen tar och jobbar med bakbenen, jag saknar känslan av riktigt rund och lösgjord galopp, jag saknar att göra ett ledande tygeltag, jag saknar skänkelvikningar, framdelsvändningar, fattningar, avsaktningar, halvhalter, bakdelsvändningar, språng och jag saknar att ställa hästen i hörnet!
Jag saknar inte bara ridskolan, jag saknar även Lua, Joppe och Gugge hos S. Jag saknar att rida ut en riktigt klar höstdag och se löven som redan ändrat färg sen senast man red samma väg. Det är så vackert med alla asplöv och björklöv bredvid ängen vid Djurgårdsgrind, det är så vackert med eken som står mitt ute på gärdet där den alltid stått. Jag saknar den friska, kalla luften som blåste, jag saknar känslan av solen som bröt igenom luften och värmde. Jag saknar att Joppe var så välutbildad och lärde mig så mycket, jag saknar att han var rädd för älgar, jag saknar att Gugge var så stor att jag kände mig som en liten myra ovanpå.
Ibland när jag inte kan sova kommer jag på mig sjävl med att ligga och fundera över ridlektioner som avslutades för flera år sedan, vad hade jag kunnat göra bättre och hur skulle det ha känts. I de lägena kan jag nästan, nästan framkalla känslan av hur det känns när man rider så bra man bara kan.
Saknad kan sitta i magen, då brukar jag sakna en människa som betytt väldigt mycket för mig. Det är en viktig och på något sätt ursprunglig saknad. Ibland kan saknad sitta i huvudet och det kan vara en saknad efter nästan vad som helst. Det är kanske en mer rationell saknad efter något man behöver eller något man bör sakna. Saknad kan sitta i muskler och det är för mig saknad efter fysisk ansträngning. Den här saknaden sitter i huvud, mage, muskler, ben, fingrar, armar, leder och fötter. Jag tror aldrig att jag kan bli av med den.