Himlen är oskyldigt blå ...

Hela dagen var himmelen oskyldigt blå. Jag var grinig ändå. Ända fram till lunch var jag ganska sur, det var inte meningen att jag skulle se allt i svart och grått men jag gjorde det ändå. Jag visste att jag inte hade någon större anledning att vara tvär men ibland är det svårt att låta bli! När I-landsproblemen hopar sig och ingenting går som man har tänkt sig, dessutom är man stressad och trött. Då är det svårt till och med att se glädje i att solen kommer fram. Jag tvingade mig själv att gå små promenader i ljuset för att jag vet att det är nyttigt.
Jag är så fruktansvärt dålig på att bara sitta nöjd med det jag har ibland! Jag väntar alltid och fortfarande på det där som kommer att bli bättre sen, bara jag kommer över den här bergskammen också.
"Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himmelen oskyldigt blå"