Att gå ett masterprogram

Att läsa ett masterprogram i kognitionsvetenskap har för mig varit ungefär som att springa ett maraton med en kvarnsten runt halsen. De senaste månaderna har jag dessutom dragit en kärra full med tegelstenar medan jag sprungit.
Jag är så trött att det finns inte, den här kärran måste släpas och varje gång jag ska sätta igång att göra något måste jag släpa kärran ungefär tre kilometer först. Det är så otroligt utmattande att behöva göra det bara för att logga in på mailen eller skriva en rad till exempel. Dessutom ska jag vara trevlig samtidigt! Ibland är det lätt att vara trevlig, om man är på bra humör och tänker på något annat går det bra men andra dagar är det förbannat jobbigt. Då vill jag helst bara lägga mig och gråta, det gör jag ibland också men det hjälper inte. Jag måste släpa den förbannade kärran hela vägen annars kommer jag ingenstans. Jag väntar på att den ska bli lättare.

Dessutom är det ingen som förstår vad man gör i det här maratonloppet, det är inte som ett vanligt maratonlopp utan det är mer som ett maratonlopp som bara de som springer förstår. Så under tiden måste man svara på frågor om vad man ska göra när man kommit i mål, hur ska jag kunna veta det? Jag vet knappt själv vad jag håller på med! Var loppet slutar får man välja lite själv men jag vet inte var jag vill sluta någonstans. Det finns krafter som vill få mig att sluta på ett ställe och det finns de som vill få mig att gå i mål på ett annat men hur det nu är kommer nog sista vägskälet ändå att plötsligt visa vägen. Jag ser inte ens vägskälet ännu så jag vet inte vad jag har att välja på.

Jag har en kognitionsfärgad kvarnsten som ingen kan se hur den ser ut eller vet vad man ska göra med men det är kring den jag ska bygga en kvarn för att mala ett liv.