Anger management

Nu har jag tänkt lite igen, och den här gången är det faktiskt viktigt. Först tänkte jag skriva "lite viktigt" liksom för att signalera att det kanske inte är alla som tycker att det är viktigt, sen funderade jag på att skriva "nästan viktigt" i samma syfte. Sen tänkte jag ett steg till. Då kom jag fram till att det här är min blogg och det är mina tankar, då tänkte jag också att om jag tänkt på något i flera timmar och inte riktigt fått det ur huvudet trots att det när det hände kändes rätt så betydelselöst så måste det vara viktigt. Sen att kanske inte alla andra tycker att det är viktigt är just nu inte viktigt.
Det där var en riktigt lång parantesartad inledning, men den är viktig. Jag använder gärna ett ursäktande språk därför att jag inte gillar att bli osams med folk på förhand men hur ska man någonsin bli tagen på allvar om man hela tiden gör indirekta ursäkter i varje mening?

Det är handlar om att bli osams med folk. Jag hade en kort diskussion tidigare idag om mitt humör. Ja, jag har ett hett humör. Observera dock att diskussionen var lugn och sansad och varken jag eller min motpart var upprörda. Personen jag diskuterade med sa hur som helst nånting i stil med att jag kanske borde försöka ha mitt sämsta humör på en något högre nivå. Det kan man faktiskt tycka är ett rimligt krav när det gäller mig men nu är det på det viset att det är redan gjort.

Jag har jobbat i stort sett hela mitt liv med mitt humör på alla möjliga sätt, ibland med hjälp och ibland bara med mig själv. Om man säger en sån sak som jag fick höra så låter det lite som att jag vill vara arg. Jag vill inte ha ett sånt här humör! Det är inte det minsta roligt faktiskt. Det är ju inte som att mitt liv blir lättare av att jag kan gå från trevlig till att bita huvudet av någon på två sekunder. Det är inte så att jag tycker att det är roligt att vara osams med folk därför att jag i vissa situationer inte tänkt igenom vad jag säger eller skriker. Jag vill faktiskt vara en liten, vän tjej med ett humör lika jämt som en tandrad efter tandställning men det går inte.

Nu kunde inte den personen jag pratade med veta något om min tidigare historia med häftigt humör så kommentaren var inte på något sätt illa menad men vad ska jag göra? Hur mycket jag än kämpat har det tydligen inte räckt, någonting måste jag ha gjort fel. Jag är av den åsikten att man alltid har ett val i livet. Det här borde ge att jag kan välja att inte bli arg men jag tycker att val är mer komplicerade än så. Det är ju de val jag redan gjort som kommer att leda mig fram till situationer som gör att jag blir arg. Det är de val jag en gång gjort som format mig till en människa som faktiskt blir arg. Det är också val som andra gjort som format mig till en människa med hett humör. Även om man aldrig vet hur det slår ut så påverkar vi alltid varandra. Jag kan numera, i alla fall många gånger, välja att inte bli arg eller att bli mindre arg. Åtminstone bland folk.

Så alla argbiggor där ute, stå för eran ilska! Låtsas inte att ni inte blir arga men försök att inte låta den gå ut över oskyldiga och tveka inte att be om ursäkt! (Ett annat oerhört stort problem för mig är folk som vägrar ta en ursäkt men det är en helt annan historia)

Jag är för gullig!

Idag ska jag modeblogga men ni får inte se några bilder, jag vill bara berätta om våndorna jag gick igenom i morse när jag skulle klä på mig.

Av okända anledningar så har min bakdel svällt upp en del på sista tiden och det här har haft viss påverkan på min förmåga att ha byxor på mig. Kort sagt, jag har några par byxor i garderoben som är för små. Om man inte har tillräckligt många byxor så har man ett val, man kan köpa flera byxor eller så kan man ha på sig en kjol som man redan äger. Det är tråkigt att köpa byxor när bakdelen svällt upp så jag väntar tills den har blivit lite mindre (och ja, jag kan vänta till den röda killen med horn kommer och tar mig).
Så jag bestämde mig för att sätta på mig en kjol i morse. Den är lila och har väl lite mer tyg än vad som behövs, alltså har den några veck. Vecken gör att den är lite söt, liksom en lite gullig kjol. Det är väl inget fel med det egentligen problemet är att hitta en överdel som inte ger ett för sött intryck. Jag provade med en kortärmad skjorta men den hade liksom en liten tillstymmelse till puffärm och plötsligt var outfiten så söt att jag fick diabetes av att se mig själv i spegeln. Jag menar, jag vill inte gå runt och se söt ut! Jag är en grym bitch!
Till slut bestämde jag mig i alla fall för att min långärmade skjorta såg såpass kontorsnisseaktig och uppsträckt ut att den fick duga. Den är faktiskt inte söt, den är proffesionell! Så då ansåg jag mig ha hittat en casual men ändå bekväm och snygg klädsel. Dagen började med att jag gick och gömde mig i HumSam i några timmar.

Det där var mitt första försök till modeblogg, det är inte säkert att det händer igen.