Min evighet

Du var storm och jag var stiltje. Jag lånade din vind i närmare tio år, det var eoner av tid. Ändlösa dagar, kvällar och nätter.

Det är så mycket som finns kvar, jag lever fortfarande på den lånade vinden men jag har gjort den till min. När jag behöver flyga tar jag din vind och jag lyfter. Jag far iväg med vinden och landar aldrig på samma plats igen. Det skulle inte vara någon poäng med att landa på en plats jag ville lämna.

Jag har aldrig tackat dig för vinden men jag tror att du fick lika mycket tillbaka.
Att det vi som var vi tillhör en svunnen tid är ingen överaskning för någon, inte ens för dig och mig även om vi aldrig hade erkänt det. Alla som trodde att de visste något tyckte nog det var synd att vi inte insåg att vi inte alltid skulle vara vi. Vad de inte insåg var att det faktiskt spelade mindre roll. Framtiden är inte alltid viktig, dåtiden är inte alltid viktig. Det enda som spelar roll är här och nu. Vi var här och nu. Ingen var här och nu som vi!

Det som var här och nu är förbi men det spelar ingen roll för jag har kvar din vind.
Jag kommer aldrig att lämna tillbaka vinden och jag kommer aldrig att tacka dig för den men jag fortsätter att flyga.