Några timmars gladhet!

På tisdagförmiddagar kommer jag att vara glad en tid framöver! Fem ridlektioner har jag köpt och då cyklar jag till Berga och lite till på förmiddagen och sen rider jag och sen är jag euforisk flera timmar. Det satt långt inne men nu har jag faktiskt börjat rida igen, just nu är jag mest bitter över att jag bara köpte fem och inte tio lektioner ... Fast när jag köpte dem visste jag inte att jag skulle vara kvar här hela terminen förstås.

Red en mycket trevlig häst idag, lite lagom pigg sådär. Kunde behövt mer uppväckning i början men det gick bra. Jag är sjukt ovan bara och har väldigt svårt att räta på mig! Jag funderar på att fråga om jag får rida med ett ridspö bakom ryggen i armvecken ett tag. Gammalt fint beprövat knep.

Kvällsbesök på akuten!

Nej, jag är inte skadad eller sjuk.
Jag är ju ändå inte lagd så att jag söker läkarvård om det inte är riktigt illa. Syr, det gör man om någon del lossnat eller om man opererat sig. Söker läkare det gör man om man faktiskt inte kan ta sig ur sängen. Jag tror att det är någon sorts arv från en släkt som inte söker läkare, man går och går och går och går tills det tar tvärstopp. Då blir man tvungen att söka hjälp och sen dör man efter några månader. Om man lever längre än ett par månader så blir man aldrig sig själv igen. Det är så jag ser det.

Det skulle kunna vara ett tecken på att det är läge att söka läkare tidigare men att inte söka hjälp är väldigt djupt inrotat. Dels är det skrämmande att man kanske inte blir tagen på allvar, dels kanske man tar upp tid för någon som är sjukare. Är det något jag och min släkt är experter på är det att glömma hur sjuk man faktiskt var eller hur jävla ont man faktiskt hade. Så nej, jag söker inte läkare om inte någon annan övertygar eller näst intill tvingar mig. Vilket har hänt.

Pojkvännen däremot ringde när jag stod och lagade mat (korv stroganof på grädde som gick ut den 15e, mat som gått ut är inte dålig förrän den är dålig).
- Eh, jag blir nog lite sen till dig ikväll om jag kommer
- jasså?
- För jag skulle skära isterband och skar mig i fingret och sjukvårdsupplysningen tycker att det ska sys

Efter detta följde naturligtvis de vanliga frågorna om det gör ont, ska jag följa med och liknande. Vi bestämde att jag inte skulle följa med, han klarar sig själv. Jag lagade min mat, åt den, diskade och insåg att jag inte skulle kunna sova om jag inte åker till akuten åtminstone en stund och kollar hur det är med honom. Det är därför jag hängt lite på akuten på kvällskvisten. När jag kom dit ungefär kom en annan person ut från anmälningsbåset med bandage runt fingrarna. Det är tydligen på måndagkvällar man ska skära sig i händerna om man vill vara tuff. Den skadan såg dock värre ut än pojkvännens, fler fingrar och mer blod. Jag hade gärna velat ta ett foto av dem när de satt där med händerna i luften och bandage på fingrarna ... Men så kan man inte göra som medmänniska så jag lät bli.

Så nu sitter han på akuten och väntar på en ortoped, man måste tydligen träffa en ortoped om man har en sån skada men förmodligen kommer den andra personen som skurit sig i handen att få gå in först. Han har en bok så jag hoppas att han klarar sig. Jag är så ond att jag åkte därifrån, jag ska ju upp tidigt imorgon bitti och rida! Så pass ego är jag att jag inte tycker att hans lilla sår ska gå ut över min ridlektion! Jag får vara extra snäll imorgon i stället.

Att gå ett masterprogram

Att läsa ett masterprogram i kognitionsvetenskap har för mig varit ungefär som att springa ett maraton med en kvarnsten runt halsen. De senaste månaderna har jag dessutom dragit en kärra full med tegelstenar medan jag sprungit.
Jag är så trött att det finns inte, den här kärran måste släpas och varje gång jag ska sätta igång att göra något måste jag släpa kärran ungefär tre kilometer först. Det är så otroligt utmattande att behöva göra det bara för att logga in på mailen eller skriva en rad till exempel. Dessutom ska jag vara trevlig samtidigt! Ibland är det lätt att vara trevlig, om man är på bra humör och tänker på något annat går det bra men andra dagar är det förbannat jobbigt. Då vill jag helst bara lägga mig och gråta, det gör jag ibland också men det hjälper inte. Jag måste släpa den förbannade kärran hela vägen annars kommer jag ingenstans. Jag väntar på att den ska bli lättare.

Dessutom är det ingen som förstår vad man gör i det här maratonloppet, det är inte som ett vanligt maratonlopp utan det är mer som ett maratonlopp som bara de som springer förstår. Så under tiden måste man svara på frågor om vad man ska göra när man kommit i mål, hur ska jag kunna veta det? Jag vet knappt själv vad jag håller på med! Var loppet slutar får man välja lite själv men jag vet inte var jag vill sluta någonstans. Det finns krafter som vill få mig att sluta på ett ställe och det finns de som vill få mig att gå i mål på ett annat men hur det nu är kommer nog sista vägskälet ändå att plötsligt visa vägen. Jag ser inte ens vägskälet ännu så jag vet inte vad jag har att välja på.

Jag har en kognitionsfärgad kvarnsten som ingen kan se hur den ser ut eller vet vad man ska göra med men det är kring den jag ska bygga en kvarn för att mala ett liv.