Att börja "ett nytt liv"

Ofta hör man att "jag ska börja ett nytt liv" och liknande fraser men hur många klarar egentligen att börja ett nytt liv och vad är egentligen definitionen på "ett nytt liv", hur mycket måste man ändra?

Jag har fått reda på att mina yrselbesvär skulle kunna bli bättre av ett sunt leverne, motion, sömn och stressfrihet. I ett sunt leverne ingår också att inte äta salt då det kan vara salthalten i innerörat som påverkar yrseln. Nu är min fråga, hur i helvete ska jag hinna leva sunt, motionera och sova utan att bli stressad om jag dessutom måste laga all min mat själv eftersom köpemat är för salt?

Om inte den omställningen blir att börja "ett nytt liv" ja då vet jag inte vad.

Ett saltfritt liv blir alltså nästa stora utmaning och det känns faktiskt svårt. Bara en sådan sak som att bli hembjuden på middag till någon
- ja tack, jag kommer gärna men skulle du kunna låta bli att salta maten?
Visst, det uppskattar säkert de andra gästerna och kocken för saltfri mat är ju känd för att vara fantastiskt god och spännande.

Att äta ute blir nog ett i stort sett omöjligt projekt för då är ju maten redan påbörjad när jag kommer dit så att säga och salt lär ju vara tillsatt. Det blir till att välja mat med omsorg vid eventuella restaurantbesök, eller så blir livet bara jävligt mycket billigare om det inte går att äta ute.

Nej, att få ihop en saltfri diet och motion med att inte stressa känns som en svår ekvation att få ihop.

I år fyller jag 30!

Jag har ett jobb nu. Det är bra, jag trivs, får betalt och allt. Stirrar fortfarande på en datorskärm men det är det man gör i arbetslivet. Det händer intressanta saker på skärmen nästan hela tiden.

Jag är sambo också, vi har en trea med både diskmaskin och tvättmaskin. Vuxenpoängen hopar sig!

Jag har också en förkylning ... Det är inte vuxet eller roligt men det är anledningen till att jag inte varit på det där jobbet jag nämnde tidigare. Det är svårt att veta hur döende man ska vara för att inte gå till jobbet tycker jag men man kan ju göra lite småsaker hemifrån också. Arbetslivet - Ungefär som att plugga.

Jag undrar om jag inte har en 30-årskris också? Jag har fått för mig både att jag vill springa en halvmara och göra en klassiker. Någon form av kris måste det ju vara?

Jag tror inte att jag har tänkt färdigt

Nu sitter jag här igen och har väldigt svårt att få något gjort! I går skrev jag åtminstone en sida så det var väl ganska bra gjort av mig, om jag skriver en sida om dagen lär jag ju vara klar när gräset börjar växa igen i alla fall ... Nej, så lång tid ska det inte behöva ta.

Idag har jag någonting i huvudet som jag inte tänkt färdigt på men jag är inte helt säker på vad det handlar om. De två senaste nätterna har jag drömt ganska mycket men vaknat och inte riktigt vetat vad det handlade om. Då blir det som att jag inte är klar med det. I natt var det inga obehagliga drömmar i alla fall (vad jag minns) men i går natt var det lite värre för då var det någon form av zombieanfall men det var inte zombier egentligen för det hela började med att någon framställde blommor på konstgjord väg som sedan förpuppades och blev krokodiler. Hur som helst var det svårt att döda en zombie med en plastkniv.

Det är inte det här jag inte har tänkt klart på ännu, jag tror att det jag inte tänkt klart på handlar om var jag ska bo och leva eller något i den stilen. Kanske vad jag ska göra? Inte det att jag inte tänkt klart på vad jag ska bli eller var jag ska bo för det är jag mycket medveten om att jag inte vet. Det är mer som att jag har haft någon ganska liten del av det här i huvudet men inte riktigt lyckats plocka fram den för att tänka färdigt. Så vad jag än gör har jag något som gnager i bakhuvudet och jag kan inte tänka färdigt på det för jag hittar det inte!

Varför ska det vara så in i helvete svårt?

Varför ska det vara så in i helvete svårt att få något vettigt gjort? Jag känner inte att jag jobbar tillräckligt många timmar i veckan, jag känner inte att jag kommer någonstans men jag känner på mig att halva min vakna tid går åt att stirra tomt på en datorskärm eller slösurfa och läsa om saker som jag egentligen knappt är intresserad av. Den här tiden skulle jag kunna använda till att jobba med min uppsats som jag faktiskt är intresserad av, på flera sätt! Dels tycker jag att den är intressant för att den behandlar ett intressant ämne, dels tycker jag att den är intressant för att det är min biljett härifrån! Det är min biljett ut på arbetsmarknaden. Varför i hela friden kan jag inte bara ta tag i den då?

Det är alldeles för mycket att tänka på, alldeles för lite konkret att ta tag i, jag orkar inte. Den här veckan försöker jag göra något konkret men det går inte alls särskilt bra, jag skriver två meningar och sen gör jag ingenting i en halvtimma. Det är inte produktivt.

Jag drömmer om att göra något annat men vad tusan ska jag göra? Ska jag sitta på ett jobb och stirra tomt på en datorskärm där i stället? Det verkar inte alls roligare ... Det finns dessutom problem med att ha någon som betalar en för att göra saker, dåligt samvete för att man inte gör tillräckligt och en oro för att det man faktiskt gör inte är tillräckligt bra. Jag vill ju var bäst för då kommer jag att klara mig bra i livet och då kan jag börja uppfylla mina drömmar sen!

Idag har jag inte kommit någonstans och då har jag ändå suttit här sen strax innan nio. Jag hatar det här, tänk på allt jag kunnat fått gjort om jag bara vetat vad tusan jag ska göra! Att skriva en uppsats innebär ju också att man själv bestämmer lite vad det är man ska göra men jag fastnar där, det kommer ingenting. Jag sitter och chansar lite, ibland läser jag något och ibland skriver jag något.

Jag visste att jag skulle satsat på att bli billackerare ...

Frosten är här!

I natt var det tydligen riktigt kallt ... Det var vitt av frost på alla tak när jag gick upp, och då var jag inte uppe förrän efter sju i dag.
När jag skulle åka till skolan gick jag runt till baksidan för att hämta äpplen från trädet att ta med mig, det är en ny vana jag har då jag tycker det är synd om äpplena förfars och ingen verkar ta hand om dem, gräset knastrade under fötterna och det var stora vattendroppar på äpplena av smält frost. Solen hade nått grenarna på träden men inte marken under. Det var underbart fint och kändes mysigt att plocka äpplen en kall höstmorgon.

På vägen till universitetet cyklar jag förbi ett par hästhagar och idag var det riktigt livat i en av dem! Hästarna verkade uppspelta av frosten och kylan, det var fortfarande frost i hela hagen vid halv nio, det var racergallop och krumsprång och fnysningar - jättekul att se fina hästar röra på sig.

Nu sitter jag inomhus och ska försöka få något vettigt gjort. På måndag ska jag träffa handledare och det har jag lite ångest inför eftersom jag är så rädd att jag ska ha gjort för lite eller gjort fel saker ... Jag får tydligen prestationsångest av att jobba. Det värsta är att det är inte lättare att få nåt gjort när man är nervös för att göra fel eller göra för lite, det blir bara lite jobbigare att sätta igång. Jag löser detta genom att läsa saker och försöka skriva om det, då har jag i alla fall något att visa. I helgen kommer jag inte heller att få något gjort för det här kommer antagligen att bli en riktig skithelg.

Några timmars gladhet!

På tisdagförmiddagar kommer jag att vara glad en tid framöver! Fem ridlektioner har jag köpt och då cyklar jag till Berga och lite till på förmiddagen och sen rider jag och sen är jag euforisk flera timmar. Det satt långt inne men nu har jag faktiskt börjat rida igen, just nu är jag mest bitter över att jag bara köpte fem och inte tio lektioner ... Fast när jag köpte dem visste jag inte att jag skulle vara kvar här hela terminen förstås.

Red en mycket trevlig häst idag, lite lagom pigg sådär. Kunde behövt mer uppväckning i början men det gick bra. Jag är sjukt ovan bara och har väldigt svårt att räta på mig! Jag funderar på att fråga om jag får rida med ett ridspö bakom ryggen i armvecken ett tag. Gammalt fint beprövat knep.

Kvällsbesök på akuten!

Nej, jag är inte skadad eller sjuk.
Jag är ju ändå inte lagd så att jag söker läkarvård om det inte är riktigt illa. Syr, det gör man om någon del lossnat eller om man opererat sig. Söker läkare det gör man om man faktiskt inte kan ta sig ur sängen. Jag tror att det är någon sorts arv från en släkt som inte söker läkare, man går och går och går och går tills det tar tvärstopp. Då blir man tvungen att söka hjälp och sen dör man efter några månader. Om man lever längre än ett par månader så blir man aldrig sig själv igen. Det är så jag ser det.

Det skulle kunna vara ett tecken på att det är läge att söka läkare tidigare men att inte söka hjälp är väldigt djupt inrotat. Dels är det skrämmande att man kanske inte blir tagen på allvar, dels kanske man tar upp tid för någon som är sjukare. Är det något jag och min släkt är experter på är det att glömma hur sjuk man faktiskt var eller hur jävla ont man faktiskt hade. Så nej, jag söker inte läkare om inte någon annan övertygar eller näst intill tvingar mig. Vilket har hänt.

Pojkvännen däremot ringde när jag stod och lagade mat (korv stroganof på grädde som gick ut den 15e, mat som gått ut är inte dålig förrän den är dålig).
- Eh, jag blir nog lite sen till dig ikväll om jag kommer
- jasså?
- För jag skulle skära isterband och skar mig i fingret och sjukvårdsupplysningen tycker att det ska sys

Efter detta följde naturligtvis de vanliga frågorna om det gör ont, ska jag följa med och liknande. Vi bestämde att jag inte skulle följa med, han klarar sig själv. Jag lagade min mat, åt den, diskade och insåg att jag inte skulle kunna sova om jag inte åker till akuten åtminstone en stund och kollar hur det är med honom. Det är därför jag hängt lite på akuten på kvällskvisten. När jag kom dit ungefär kom en annan person ut från anmälningsbåset med bandage runt fingrarna. Det är tydligen på måndagkvällar man ska skära sig i händerna om man vill vara tuff. Den skadan såg dock värre ut än pojkvännens, fler fingrar och mer blod. Jag hade gärna velat ta ett foto av dem när de satt där med händerna i luften och bandage på fingrarna ... Men så kan man inte göra som medmänniska så jag lät bli.

Så nu sitter han på akuten och väntar på en ortoped, man måste tydligen träffa en ortoped om man har en sån skada men förmodligen kommer den andra personen som skurit sig i handen att få gå in först. Han har en bok så jag hoppas att han klarar sig. Jag är så ond att jag åkte därifrån, jag ska ju upp tidigt imorgon bitti och rida! Så pass ego är jag att jag inte tycker att hans lilla sår ska gå ut över min ridlektion! Jag får vara extra snäll imorgon i stället.